egetperspektiv

En äldre man kliver på bussen. Solen bländar honom genom de stora glasrutorna och han måste anstränga sig för att med kisande ögon få upp busskortet från en sliten brun väska. Allt går inte så snabbt i hans värld och jag kan se hur folk bakom börjar bli otåliga. Fula ord hörs längre bak i kön och någon sympati för den äldre verkar inte finnas. Jag önskar att jag var modigare, då hade jag lämnat det vinröda sätet som jag precis hunnit värma upp, gått fram och hjälpt mannen, skickat tillbaka några fula ord bakåt i kön och sedan gått och satt mig igen. Så modig är jag dock inte.

    Mannen går sakta vidare in i bussen efter att han slutligen fått fram busskortet. Jag anar att hans ålder dämpat hörseln så pass mycket att han slapp höra mestadels av de trakasserande orden bakom. Han ser nämligen ganska nöjd ut när han slutligen sätter sig ner. Kanske stod han där och segade med flit, kanske stod han där för att visa att allt inte behöver vara så stressat. Vad vet jag? Hade jag varit modig så hade jag nog frågat.