egetperspektiv

Jag minns allt så väl. Hur jag satt hopkurad i den bruna fåtöljen i hörnet av rummet med blicken stödd mot din, hur solen bländade mig genom de stora glasrutorna men jag var för trött för att göra något åt det. Jag minns rädslan inom mig som steg för varje sekund. Du vinkade åt mig att komma närmare, jag orkade inte, inte just då. Jag slöt bara mina ögon och låtsades inte se. Jag såg något annat. Jag såg dig gå längst stranden med den långa blåa klänningen du köpte under vår senaste semester till Cypern. Jag såg pappa komma springande efter dig, för första gången på länge sprang han efter dig med lycka och förälskelse. Han lyfte upp dig och kramade dig, strök dig över håret och kysste dig försiktigt på kinden. Jag såg det jag saknat och det jag en gång trodde på, kärlek.